Just Wonderful Red-Bull
15/12-2010 ~ 31/7-2012
American staffordshire terrier
American staffordshire terrier
Min skitsnygga gosse med hjärtat av guld <3
Efter att jag gått ut gymnasiet, Helgesbo hundgymnasium, kände jag att det var dags för en till hund. Jag letade, pratade med uppfödare, funderade på ras i ett halvår innan jag tillslut bestämde mig för en AmStaff. Jag sökte en lagom aktiv, mellanstor ras med kort päls som passade till tävlingslydnad/bruks. Jag hittade en kennel i närheten som råkade ha två hanar kvar, efter att jag pratat med uppfödaren "paxade" jag en utav dem via telefon då jag pga resa inte kunde titta på dem förrän en vecka senare. Den 22 februari 2012 åkte jag, pojkvännen (numera sambo) och min mor för att titta på dessa valpar. Det var kärlek i första ögonkastet: i fel valp! Valpen jag egentligen skulle ha var en självsäker, stor och lugn hane medan valpen jag blev kär i var liten, galen och kärleksfull. Denna valpen vid det passande namnet Red-Bull fick följa med mig hem och pojkvännen döpte honom till Wan (nörd: Wide Area Network). Han var allt jag kunde önskat; sov hela nätterna, arbetade som en galning, otroligt följsam och kärleksfull, strålade på valpkurserna och lärde mig massor. Men säg mig den saga som varar för evigt?
2 dagar efter att Wan fyllt 4 månader skulle vi debutera i utställningsringen men vaknar upp till en halt hund. Åker till veterinären som konstaterar växtvärk (!!!) något jag fått lära mig inte finns på hundar, så vi åker till en ny veterinär som börjar prata om en sjukdom vid namn osteochondros. Att operera vid hans unga ålder var onödigt och han fick ägna 4 månader åt att vila innan han vid 8-månaders ålder gjorde sitt första artroskopi. Sen väntade 4 månader av vila och rehabilitering, under denna tiden började även hans understimulans visas genom utfallsproblematik och seperationsångest. Ännu ett artroskopi gjordes strax efter hans 1 års dag. Han blev helt återställd efter några månaders rehabilitering och vi trodde att det var slutet, att vår saga skulle sluta lyckligt. Men något inom mig gnagde och vi valde att röntga hans höfter hos två olika ortopeder, båda konstaterade att han led av slappa leder och rekommenderade ett liv på smärtstillande och enbart korta promenader. Vi testade under en sommar men att tvinga en unghund på inte ens 18 månader att leva ett liv utan bus, lösspring eller långa promenader var inte rättvist. Wan fick därför somna in den 31 juli 2012. Mitt hjärta brast och han tog en enorm del av mitt hjärta med sig, en del jag aldrig kommer få tillbaka. Än idag är smärtan enorm och, i vissa perioder, nästan outhärdlig.
I efterhand har jag fått höra utav duktiga fysioterapeuter och personer med kunskap om rasen att slappa leder inte skulle tvingat honom till ett liv utan normal fysisk motion- tvärtom. Med rätt träning, tillskott, foder och medicinering hade han antagligen kunnat levt ett fullt normalt och aktivt liv. Anledningen till hans slappa leder var en för rak benställning. Vetskapen om att jag avlivat min bebis pga veterinärers ignorans och/eller okunskap smärtar, hade jag kunnat spola tillbaka tiden hade jag gjort det. Men jag lärde mig mina läxor och jag är säker på att alla mina hundar i framtiden kommer leva ett förbannat bra liv tack vare denna upplevelse!
Efter att jag gått ut gymnasiet, Helgesbo hundgymnasium, kände jag att det var dags för en till hund. Jag letade, pratade med uppfödare, funderade på ras i ett halvår innan jag tillslut bestämde mig för en AmStaff. Jag sökte en lagom aktiv, mellanstor ras med kort päls som passade till tävlingslydnad/bruks. Jag hittade en kennel i närheten som råkade ha två hanar kvar, efter att jag pratat med uppfödaren "paxade" jag en utav dem via telefon då jag pga resa inte kunde titta på dem förrän en vecka senare. Den 22 februari 2012 åkte jag, pojkvännen (numera sambo) och min mor för att titta på dessa valpar. Det var kärlek i första ögonkastet: i fel valp! Valpen jag egentligen skulle ha var en självsäker, stor och lugn hane medan valpen jag blev kär i var liten, galen och kärleksfull. Denna valpen vid det passande namnet Red-Bull fick följa med mig hem och pojkvännen döpte honom till Wan (nörd: Wide Area Network). Han var allt jag kunde önskat; sov hela nätterna, arbetade som en galning, otroligt följsam och kärleksfull, strålade på valpkurserna och lärde mig massor. Men säg mig den saga som varar för evigt?
2 dagar efter att Wan fyllt 4 månader skulle vi debutera i utställningsringen men vaknar upp till en halt hund. Åker till veterinären som konstaterar växtvärk (!!!) något jag fått lära mig inte finns på hundar, så vi åker till en ny veterinär som börjar prata om en sjukdom vid namn osteochondros. Att operera vid hans unga ålder var onödigt och han fick ägna 4 månader åt att vila innan han vid 8-månaders ålder gjorde sitt första artroskopi. Sen väntade 4 månader av vila och rehabilitering, under denna tiden började även hans understimulans visas genom utfallsproblematik och seperationsångest. Ännu ett artroskopi gjordes strax efter hans 1 års dag. Han blev helt återställd efter några månaders rehabilitering och vi trodde att det var slutet, att vår saga skulle sluta lyckligt. Men något inom mig gnagde och vi valde att röntga hans höfter hos två olika ortopeder, båda konstaterade att han led av slappa leder och rekommenderade ett liv på smärtstillande och enbart korta promenader. Vi testade under en sommar men att tvinga en unghund på inte ens 18 månader att leva ett liv utan bus, lösspring eller långa promenader var inte rättvist. Wan fick därför somna in den 31 juli 2012. Mitt hjärta brast och han tog en enorm del av mitt hjärta med sig, en del jag aldrig kommer få tillbaka. Än idag är smärtan enorm och, i vissa perioder, nästan outhärdlig.
I efterhand har jag fått höra utav duktiga fysioterapeuter och personer med kunskap om rasen att slappa leder inte skulle tvingat honom till ett liv utan normal fysisk motion- tvärtom. Med rätt träning, tillskott, foder och medicinering hade han antagligen kunnat levt ett fullt normalt och aktivt liv. Anledningen till hans slappa leder var en för rak benställning. Vetskapen om att jag avlivat min bebis pga veterinärers ignorans och/eller okunskap smärtar, hade jag kunnat spola tillbaka tiden hade jag gjort det. Men jag lärde mig mina läxor och jag är säker på att alla mina hundar i framtiden kommer leva ett förbannat bra liv tack vare denna upplevelse!