Vill redan innan ni läser klargöra att även om det jag skriver i detta inlägg är sant så är det bara gnäll. Vissa delar är allvarliga men något jag har kontroll över. Det jag ville få fram i inlägget är kort & gott: semester skönt, sveriges sjukvård suger och ett hat över att jag (säkerligen) missar GULDAgilityn.
Gulldjur <3
Har ytterligen en semesterveckan denna veckan, sen tar vi en arbetsvecka nästa vecka innan min sista semestervecka v.29. Skönt att dela upp det så man inte blir lat ;)
Det bästa med semester är att man hinner ta igen serietittande, träna tricks, dra sig på soffan och kunna ta långpromenaden mitt i natten.
Egentligen är det rätt bra med semester just nu, hade nog inte varit mycket till hjälp på jobbet. Jag är väldigt öppen med att jag lider av Bipolär sjukdom (och antagligen även ADD), detta gör att jag i perioder inte mår bra. Den senaste tiden har jag börjat gå ner i en dipp och jag försöker, utan mediciner osv, ta mig upp själv. Frågan är om man kan lyckas med det? Nattliga promenader, mysig musik, oseriös träning av hundarna, framtidsplaner och att försöka se positivt på saker hjälper, även om det förtillfället innebär mycket jobb och viljekraft. Min semster ägnas mao i soffan, lipandes och försöka finna någon läkare/psykiatriker/dylikt som vill hjälpa mig (ge mig ny, fungerande, medicin) men hittills har jag enbart fått höra att jag får vänta tills min psykiatriker kommer tillbaka från semestern (i augusti) eller att jag får lägga in mig, om jag nu skulle må så dåligt (då får jag hjälp, hurra!). Känns tryggt att bo i Sverige...
Har ytterligen en semesterveckan denna veckan, sen tar vi en arbetsvecka nästa vecka innan min sista semestervecka v.29. Skönt att dela upp det så man inte blir lat ;)
Det bästa med semester är att man hinner ta igen serietittande, träna tricks, dra sig på soffan och kunna ta långpromenaden mitt i natten.
Egentligen är det rätt bra med semester just nu, hade nog inte varit mycket till hjälp på jobbet. Jag är väldigt öppen med att jag lider av Bipolär sjukdom (och antagligen även ADD), detta gör att jag i perioder inte mår bra. Den senaste tiden har jag börjat gå ner i en dipp och jag försöker, utan mediciner osv, ta mig upp själv. Frågan är om man kan lyckas med det? Nattliga promenader, mysig musik, oseriös träning av hundarna, framtidsplaner och att försöka se positivt på saker hjälper, även om det förtillfället innebär mycket jobb och viljekraft. Min semster ägnas mao i soffan, lipandes och försöka finna någon läkare/psykiatriker/dylikt som vill hjälpa mig (ge mig ny, fungerande, medicin) men hittills har jag enbart fått höra att jag får vänta tills min psykiatriker kommer tillbaka från semestern (i augusti) eller att jag får lägga in mig, om jag nu skulle må så dåligt (då får jag hjälp, hurra!). Känns tryggt att bo i Sverige...
Hur som tänkte jag fortsätta mitt gnällinlägg med: HÖGA räkningar denna månad, vilket innebär att det inte blev många tusenlappar kvar av min lilla lön. Bör vara tillräckligt för att räcka åt mat för två- och fyrbenta i alla fall. Tyvärr innebär det att jag inte har råd att åka på GULDAgilityn, blir för dyrt med resor hit & dit :(
Kanske är det ett omöjligt uppdrag? Att tävla agility utan körkort, med en relativt liten lön och samtidigt försöka hinna med att tävla andra grenar (plus jobba en hel del)? Kommer tillbaka till detta varje år när jag får skippa minst hälften av alla agilitytävlingar pga skada, tom plånbok, svårigheter med resor osv. Att det kanske inte är värt det, inte nu. Att det bästa kanske vore att lägga agilityn på hyllan. Satsa mer på andra, mer lättillgängliga, sporter. Ta en kull valpar på Tink, och kanske köpa en ny lydnadshund nu när Lucky gått i pension... OCH om några år, när jag skaffat körkort och har det ännu bättre ställt, skaffa en ny agilityvovve och satsa på det då. Om det är det jag skulle vilja.
Problemet är väl att agility är beroendeframkallande..... ;)
Kanske är det ett omöjligt uppdrag? Att tävla agility utan körkort, med en relativt liten lön och samtidigt försöka hinna med att tävla andra grenar (plus jobba en hel del)? Kommer tillbaka till detta varje år när jag får skippa minst hälften av alla agilitytävlingar pga skada, tom plånbok, svårigheter med resor osv. Att det kanske inte är värt det, inte nu. Att det bästa kanske vore att lägga agilityn på hyllan. Satsa mer på andra, mer lättillgängliga, sporter. Ta en kull valpar på Tink, och kanske köpa en ny lydnadshund nu när Lucky gått i pension... OCH om några år, när jag skaffat körkort och har det ännu bättre ställt, skaffa en ny agilityvovve och satsa på det då. Om det är det jag skulle vilja.
Problemet är väl att agility är beroendeframkallande..... ;)